Ur Kantstötta porslinsugglors paradorkester

Prolog

Nästan varje dag möter vi andra människor i samtal. För somliga av oss blir mötena fler och mer intensiva än vad hjärnan och hjärtat orkar hantera. För andra är kanske den enda samtalspartnern killen som slår in ett kilo potatis i kassan, kvinnan på biblioteket som lånar ut dagens tidning eller brevbäraren som ringer på för att lämna ett paket som inte går in genom brevinkastet.

Ibland är det inte orden som bär ett samtals budskap. I stället finns det i blicken vi möter, i händerna som plockar på ett urtvättat täcke, i rösten som plötsligt darrar till, i orden som inte blir sagda.

Ibland svävar samtalen på ytan.

Ibland borrar de sig djupt in i själen, sliter sönder, karvar djupa sår.

Ibland är det just samtalen som hjälper oss att läka.

Utdrag ur boken

Tåget susar nu fram utan ytterligare incidenter, och även samtalet i den lilla fyrmannaklanen vindlar vidare. Samtal som ingen av dem hade haft en tanke på att de skulle engagera sig i när de klev på tåget.

Mest otvunget flyter orden mellan Katarina och Aida. I de gemensamma erfarenheterna av stängda kontaktytor mellan sig själva och sina döttrar möter de varandra och Katarina skäms inte längre över att öppna sig om sitt privatliv nu när den andra visar intresse för det hon berättar. Så lätt det kan gå ibland att hitta långt in i en fullkomlig främlings själ.

Första gången hon upplevde detta förunderliga var i anhörigcirkeln hon deltog i under den senare delen av mamma Eivors demenssjukdomstid. Katarina har många gånger sett tillbaka på året då hennes mamma blev riktigt dålig, hamnade på ett äldreboende och slutligen gick bort en natt i juni. Hon skulle nog inte ha överlevt utan den lilla gruppen av människor som lyssnade till hennes förtvivlan, skuld och skam, i tyst stöd, utan att döma.

Då och då tillfogar även Urban en pusselbit, även om han mest sitter tyst och lyssnar till kvinnorna. Kommunikationen mellan far och tonårsson kämpar inte sällan med såväl uppförsbackar som myrmarker, visar det sig.

Ingrid läser vidare, men Katarina lägger märke till att samma sidor har legat uppslagna en god stund nu. Kanske lyssnar hon till det som utspelas i hennes omedelbara närhet, kanske är det något helt annat som upptar hennes tankar och försvårar koncentrationen. Eller så är hon bara så otroligt förtjust i just det här avsnittet av Doktor Glas att hon helt enkelt måste läsa det om och om igen.