Ur Lex Katarina

Förord

Det är inte alltid vi kommer ihåg den exakta startpunkten för ett händelseförlopp där vi är delaktiga. Inte om det rör sig om en utdragen process, och i synnerhet inte om vi själva inte står vid rodret och driver framåt, utan vi i stället guppar runt bland vågor som kastar oss än hit, än dit, ibland möter djupet, ibland lyckas hålla oss i linje med vattenytan.

Av någon anledning kommer Katarina, som annars gärna koketterar med sitt dåliga minne, att kunna plocka fram flera detaljer från den där dagen långt senare. Som att en talgoxe hade flugit in i köksfönstret medan familjen åt frukost, så de blev lite sena till dagis. Eller att hon hade ätit ett precis lagom löskokt ägg, vaniljyoghurt med cornflakes och en matsked linfrön för magen, och så en rejäl skiva solroslimpa med grevéost.

Att hon minns sin frukostmeny är i och för sig inte underligt. Den har sett ungefär likadan ut ända sedan morgonen då hon vaknade i sin första egna lägenhet, drygt tjugo år tidigare, och själv kunde välja något annat än lättfil och mamma Eivors hemrostade müsli med alldeles för få russin.

Utdrag ur boken

Katarina hjälper till med fjärrkontrollen så att Eivor kan sitta i favoritfåtöljen och titta på en julkonsert med Kalle Moraeus. Hon brer ett par vörtbrödsmackor till henne, och häller upp ett stort glas juice. Placerar alltihop på det lilla lampbordet bredvid fåtöljen. Tänder den guldgula lampan med fransar och ett litet snöre att dra i. Den där lampan som hon älskade som barn, hur obegripligt det än verkar numera.

Redan när hon snör på sig kängorna hör hon snarkningar inifrån vardagsrummet. Mamma blir trött av att umgås med Katarinas stora stökiga familj numera, av att överhuvudtaget byta miljö. Förmodligen är det därför det blev mer snurrigt än vanligt idag.

Det gör ont, riktigt ont, att lämna mamma ensam hemma i lägenheten, men hemtjänsten ska komma halv sju för att se till att hon får sin kvällsmedicin, och dit är det inte långt. De kommer säkert att se till att hon får i sig maten också.

”Hej då, lilla mamma, vi ses i morgon. God jul!” viskar Katarina innan hon öppnar ytterdörren, trots att Eivor inte kan höra henne.

Så fort hon har stängt bakom sig brakar det loss. Tur att det är julafton för nu sitter alla inne i sina stearinljusupplysta hem och tittar på allsångskonsert från Orsa. Ingen ser snoret som rinner.

Hon gråter över sitt eget liv, att det är så här det ser ut, mitt i julefriden, och över Eivor, som sakta men säkert demonteras och degraderas och förminskas som människa i takt med att den ena efter den andra av hennes förmågor tas ifrån henne.

För säkerhets skull passar hon på att också ta en skvätt för alla andra ensamma, sjuka och eländiga varelser runtom i landet och världen, alla de som inte har någon mysjul att fira.